Del 23 - Perfect life

Jag slog sedan av ljudet på mobilen och släckte lampan. Därefter somnade jag ganska omgående.

Morgonen därpå vaknade jag av mig själv. Jag kollade på klockan och den var bara 9.20. Jag drog på mig gårdagens kläder och borstade snabbt ut mitt hår. Drog några drag med mascaran och gick sedan ut i köket. Till min stora förvåning så satt Alice och Hanna där.

-           God morgon! Utbrast Hanna när hon såg mig.

-           Hej!

-           Sov du bra?

-           Ja, faktiskt. Sa jag och slog mig ner bredvid Alice.

-           Vi tänkte följa med dig så du slipper gå själv. sa Alice.

-           Eftersom vi inte riktigt vet vad Niall ska meddela. Fyllde Hanna i.

-           Åh, tack. Antar jag. Sa jag och log lite svagt.

Jag hällde sedan upp lite fil i min tallrik. Tog sedan muslin och hällde på lite. Hanna och Alice satt och diskuterade Hundar. Vilket fick mig att tänka på Olle. Jag hade inte sett honom på flera dagar. Hanna och Alice hade vart ute med honom och han bodde i deras lägenhet just nu tydligen. Men jag hade inte fått se min plutt på flera dagar. Jag får gå dit efter jag har träffat Niall.

-           Så, ska vi gå eller? Sa jag och log mot dem.

-           Yeaaaaah! Utbrast Alice och dukade av sina tallrikar.

Jag och Hanna gjorde detsamma och sedan gick vi.

På sjukhuset.

-           Hi, i’m searching for Niall Horan.

-           Uh, let me see…room number 76. Straight down and then left. Sa hon och pekade bort I korridoren.

-           Thanks. Sa jag och log.

Vi gick i en ganska lång korridor som var helt vit. Väggarna var utslitna och det hade skrapats bort färg. När vi kom fram till dörren satte sig Hanna och Alice utanför. Jag tog ett djupt andetag och knackade sedan lite löst. Jag tryckte sedan ner handtaget och möttes av Louis.

-           Oh hi Frida.

-           I’ll just wait outside. Fyllde han sedan i och tittade på Niall.

Niall hoppade in i sängen så jag la mig bredvid honom. Han kysste mig och smekte sedan mitt hår.

-           I’ve missed you.

-           I’ve missed you to.

Vi låg tysta ett bra tag och bara tänkte. Jag bara låg i han famn och han höll om mig. Men jag bestämde mig för att bryta tystnaden.

-           Niall, how are you? What’s wrong?

Han tog min hand och klämde hårt på den.

-           They did an inspection and found something called multiple sclerosis.

Jag kollade oroligt upp på honom.

-           What’s that?

-           It’s a neurological disease. Who gives me visual problems, sensory effects, and trouble walking.

-           Is it dangerous!? Frågade jag oroligt.

-           Kind of. There is currently no cure for multiple sclerosis.

Jag tittade upp på honom och såg tårar I hans ögon. Jag kramade om honom hårt.

-           I’m so sorry Niall.

Han höll mig bara ännu hårdare och kysste mig i pannan. Tårarna rann på både mina och hans kinder. Jag lutade mig huvud mot hans bröst och höll hårt i hans hand.

-       But we will make it. We will make it…


Kommentarer
Postat av: Christine

Så sorgligt.. :(



Jag har också skrivit en novell, kolla gärna in den och lämna en kommentar så gör du min dag! :) xx

2012-01-04 @ 14:44:14
URL: http://whenimtaken.blogg.se/
Postat av: Anonym

as bra meeeer!!!

2012-01-04 @ 21:30:16
Postat av: Nån som älskar din novell!

Fantastisk! Meeer meeer och meer! ;)

Men finns Niall's "sjukdom" på riktigt ??

2012-01-04 @ 21:33:49
Postat av: Anonym

stackars niall!

2012-01-05 @ 13:39:10
Postat av: Nelly

började precis läsa novellen och tycker den är skit bra! :D
är lite kul, eller egentligen inte men, min pappa har oxå ms..

Svar: Tack så jätte mycket ! :DÅh, vad tråkigt. Ledsen att jag skrev om det, om det känns jobbigt! Kram
Frida Randen

2012-11-23 @ 17:14:38

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0